Rubrik??
...hur ska man kunna sätta en passande rubrik till kommande inlägg? Hur ska jag ens kunna försöka sammanfatta allt som hänt? Jag är rätt så talför men nu saknas ord.....
här följer en kortfattad version av den mest omtumlande, galna och helt underbara veckan i mitt liv.
16/4, en till början helt vanlig fredag på jobbet. kl.11.45 nåt skumt händer... har jag pinkat på mig? NEJ! hmmm.... åker hem 12.00. Det fortsätter rinna... Stefan och jag börjar läsa lite i gravidböckerna... vattnet? näää, hallå det är ju 10 veckor kvar! ca 14.30 ringer jag förlossningen. De vill att jag åker in för en kontroll. vid 15-tiden, vattnet HAR gått. 16-tiden värkar börjar. PANIK!!!!!!!!!!!!!!! Det går inte att beskriva det mer än just PANIK, PANIK i hela kroppen. På toppen av att jag och min älskade just insett och fått det berättat för oss att bebis är på väg kommer ytterligare en chock, vi måste åka till Östersund!!!!!!!!!! Smittan på barnavdelningen i Sundsvall gör att vi i ilfart måste ta en ambulans till vad som då kändes som ett avlägset, hemskt, jävla skitställe!!
Jag fick en spruta som skulle försöka avstanna värkarna, men läkarna förberedde oss på att det nog blir en bebis detta dygn. usch, jag ryser fortfarande när jag tänker på denna fredag. Värkarna stannar faktiskt upp och fredag natt spenderas på ett rum på BB. Det blir lördag, det blir söndag. Söndagen får vi åka upp på neonatal avdelningen för att träffa läkare och se hur vården där kommer att bli. Hemskt att se alla maskiner, slangar och sladdar. för att inte tala om kuvösen. Nåt man sett på tv, men aldrig trott man skulle komma i närheten av. Efter vi varit där känner både stefan och jag ett litet lugn iaf. Läkaren som vi träffade berättade och förklarade på ett jättebra sätt, och han avdramatiserade verkligen alla slangar och sladdar. Nu var vi mer förberedda på vad som skulle möta oss när bebisen väl kommit.
Det blev måndag och tisdag och jag hade sängarrest hela tiden. fick endast gå på toa. Tristessen blandad med oron var stundvis knäckande. Det enda som höll mig uppe var stefan... hur mycket jag älskar denna människa är obeskrivligt.
På onsdagen kom ulf och gunilla på besök. phu, det var ett andningshål, kände mig helt "normal" för några timmar :) när de väl åkt började "helvetet"... det är så jag tänker tillbaka på det. HELVETET! vid 16 tiden kom värkarna, oregelbundet, men med kraft. I början gick det an, jag lyssnade på guns´n roses och sjöng med i varje värk. Musik är verkligen helande för mig. men det blev till slut så jobbigt att inte ens det hjälpte. DOCK var jag inte i förlossning, och pga att vattnet gått ville de inte undersöka mig för att se om nåt hänt där inne. men att döma av att värkarna kom oregelbundet, mellan var 5-15e minut fanns alltså inget att göra. Så där låg jag hela kvällen, tills jag vid 22-tiden fick en spruta för att avstanna värkarna så jag fick sova. denna gång fungerade det inte till fullo. hade värkar varannan halvtimme, men kunde slumra lite däremellan. vaknade igen vid 1-2 tiden och då kom de återigen som på kvällen. rullades in på förlossningen, och körde en CTG kurva hela natten. På morgonen hade fortfarande inte värkarna tilltagit så jag rullades tillbaka till BB.
Jag var i princip i koma vid det här laget, jag öppnade knappt ögonen en enda gång den dagen, låg i ett töcken mellan värkar och extrem trötthet. Straxt före klockan 16 ringde barnmorskan på läkarna som då beslutade att undersöka mig iaf. Skulle gå på toa innan, och då hade det kommit blod, vilket sas vad tecken på att förlossningen hade startat. in på förlossningen och det visade sig att jag var öppen 3 cm och nu var i förlossning. Lustgas - JA tack!
Värkarna var nu nåt helt annat än jag haft det förgående dygnet, nu kändes det i heeela kroppen. ont - jo visst!
Stefan var helt underbar. man har hört roliga berättelser om hur många ber om ursäkt till sin käraste redan innan för att det blir en hel del skällsord under förlossningen. Med Stefan behövdes inga skällsord eller ursäkter, han var helt underbar på alla sätt och vis! utan han hade jag dött där och då!
16.15 började "förlossningen" och vid 18 fick jag EDA, som med min otur naturligtvis inte tog riktigt. men, med stefan och lustgasen tyckte jag det gick bra ändå så det fick rulla på..... tiden gick faktiskt väldigt fort upplevde jag det som. ja alltså det gjorte AS-SKIT-ONT, men det gick an...
19.20 kom de sk. krystvärkarna, obehagligt men inget att kämpa emot, nu var det sluttampen. 3 krystverkar, sen kom... HON! "det är en tjej" ropade stefan, som sen fick klippa navelsträngen. Hon skrek - härligt, hon verkade må jättebra så jag fick henne till mig. Hon greppade tag i mitt finger och tittade mig i ögonen. klyschigt kanske, men det var MAGISKT!
Sen fick hon komma ut och bli undersökt av barnläkarteamet utanför. Hon verkade må superbra och när Stefan kom inbärandes med henne inlindad i en handduk så brast det för mig. herregud att man kan känna sån lycka. Majken, som hon naturligtvis heter :) och Stefan fick åka upp till Neoavdelningen och jag fick samla mig lite.
När Stefan kom tillbaka ner fick vi fika tillsammans och skåla i pommac. Shit vilken känsla... vi kunde inte sluta le. Där satt vi, två nyblivna "föräldrar" - FÖRÄLDRAR TILL EN DOTTER. helt galet :) en dotter på 1964g och 42cm lång.
Vid 22 tiden åkte vi upp tillsammans och jag fick återigen sitta med min flicka i famnen. ja, det är ingen vits att försöka förklara den känslan, det måste upplevas för att förstå...
Från fredag kl. 11.45 till torsdag kl.19.32 gick vi från helvete till paradis - fullkomlig lycka.
Följande dagar satt vi med Majken, hud mot hud och bara myste i flera timmar. Redan efter första natten började vår lilla Majsan protestera mot den "grej" som med gummiband satt fast rund huvudet och blåste in lufttryck i hennes näsa för att hjälpa henne att andas lättare. Hon slet helt sonika bort den där manicken och vägrade mer eller mindre att ha den. Efter ett dygn gav sköterskorna upp hon fick spendera den mesta tiden helt utan den. Majken hade humör och hon bestämde visst själv hur hon skulle ha det.
Läkarna sa att de inte kunde tro att hon bara var 31 veckor, hon var superstark våran lilla tjej. En läkare sa att "hon blir en sån som hoppar hopprep när hon är 1,5 år" :) Våran kämpe!
Efter tre dygn i kuvös fick hon slutligen komma till en värmesäng och vi flyttade in i ett rum där vi nu bor tillsammans och vi sköter henne helt själva. Nu börjar ett nytt liv.....
I morgon har vi haft vår lilla Majken i en hel vecka, tiden går och vi kommer närmare och närmare att få komma hem.
ja, detta var i stora drag vår värsta och bästa vecka i livet.
Fler bilder kommer att komma, nu ska jag gå och byta blöja på världens goaste unge :)
kram alla underbara vänner som jag saknar enormt mycket!!
här följer en kortfattad version av den mest omtumlande, galna och helt underbara veckan i mitt liv.
16/4, en till början helt vanlig fredag på jobbet. kl.11.45 nåt skumt händer... har jag pinkat på mig? NEJ! hmmm.... åker hem 12.00. Det fortsätter rinna... Stefan och jag börjar läsa lite i gravidböckerna... vattnet? näää, hallå det är ju 10 veckor kvar! ca 14.30 ringer jag förlossningen. De vill att jag åker in för en kontroll. vid 15-tiden, vattnet HAR gått. 16-tiden värkar börjar. PANIK!!!!!!!!!!!!!!! Det går inte att beskriva det mer än just PANIK, PANIK i hela kroppen. På toppen av att jag och min älskade just insett och fått det berättat för oss att bebis är på väg kommer ytterligare en chock, vi måste åka till Östersund!!!!!!!!!! Smittan på barnavdelningen i Sundsvall gör att vi i ilfart måste ta en ambulans till vad som då kändes som ett avlägset, hemskt, jävla skitställe!!
Jag fick en spruta som skulle försöka avstanna värkarna, men läkarna förberedde oss på att det nog blir en bebis detta dygn. usch, jag ryser fortfarande när jag tänker på denna fredag. Värkarna stannar faktiskt upp och fredag natt spenderas på ett rum på BB. Det blir lördag, det blir söndag. Söndagen får vi åka upp på neonatal avdelningen för att träffa läkare och se hur vården där kommer att bli. Hemskt att se alla maskiner, slangar och sladdar. för att inte tala om kuvösen. Nåt man sett på tv, men aldrig trott man skulle komma i närheten av. Efter vi varit där känner både stefan och jag ett litet lugn iaf. Läkaren som vi träffade berättade och förklarade på ett jättebra sätt, och han avdramatiserade verkligen alla slangar och sladdar. Nu var vi mer förberedda på vad som skulle möta oss när bebisen väl kommit.
Det blev måndag och tisdag och jag hade sängarrest hela tiden. fick endast gå på toa. Tristessen blandad med oron var stundvis knäckande. Det enda som höll mig uppe var stefan... hur mycket jag älskar denna människa är obeskrivligt.
På onsdagen kom ulf och gunilla på besök. phu, det var ett andningshål, kände mig helt "normal" för några timmar :) när de väl åkt började "helvetet"... det är så jag tänker tillbaka på det. HELVETET! vid 16 tiden kom värkarna, oregelbundet, men med kraft. I början gick det an, jag lyssnade på guns´n roses och sjöng med i varje värk. Musik är verkligen helande för mig. men det blev till slut så jobbigt att inte ens det hjälpte. DOCK var jag inte i förlossning, och pga att vattnet gått ville de inte undersöka mig för att se om nåt hänt där inne. men att döma av att värkarna kom oregelbundet, mellan var 5-15e minut fanns alltså inget att göra. Så där låg jag hela kvällen, tills jag vid 22-tiden fick en spruta för att avstanna värkarna så jag fick sova. denna gång fungerade det inte till fullo. hade värkar varannan halvtimme, men kunde slumra lite däremellan. vaknade igen vid 1-2 tiden och då kom de återigen som på kvällen. rullades in på förlossningen, och körde en CTG kurva hela natten. På morgonen hade fortfarande inte värkarna tilltagit så jag rullades tillbaka till BB.
Jag var i princip i koma vid det här laget, jag öppnade knappt ögonen en enda gång den dagen, låg i ett töcken mellan värkar och extrem trötthet. Straxt före klockan 16 ringde barnmorskan på läkarna som då beslutade att undersöka mig iaf. Skulle gå på toa innan, och då hade det kommit blod, vilket sas vad tecken på att förlossningen hade startat. in på förlossningen och det visade sig att jag var öppen 3 cm och nu var i förlossning. Lustgas - JA tack!
Värkarna var nu nåt helt annat än jag haft det förgående dygnet, nu kändes det i heeela kroppen. ont - jo visst!
Stefan var helt underbar. man har hört roliga berättelser om hur många ber om ursäkt till sin käraste redan innan för att det blir en hel del skällsord under förlossningen. Med Stefan behövdes inga skällsord eller ursäkter, han var helt underbar på alla sätt och vis! utan han hade jag dött där och då!
16.15 började "förlossningen" och vid 18 fick jag EDA, som med min otur naturligtvis inte tog riktigt. men, med stefan och lustgasen tyckte jag det gick bra ändå så det fick rulla på..... tiden gick faktiskt väldigt fort upplevde jag det som. ja alltså det gjorte AS-SKIT-ONT, men det gick an...
19.20 kom de sk. krystvärkarna, obehagligt men inget att kämpa emot, nu var det sluttampen. 3 krystverkar, sen kom... HON! "det är en tjej" ropade stefan, som sen fick klippa navelsträngen. Hon skrek - härligt, hon verkade må jättebra så jag fick henne till mig. Hon greppade tag i mitt finger och tittade mig i ögonen. klyschigt kanske, men det var MAGISKT!
Sen fick hon komma ut och bli undersökt av barnläkarteamet utanför. Hon verkade må superbra och när Stefan kom inbärandes med henne inlindad i en handduk så brast det för mig. herregud att man kan känna sån lycka. Majken, som hon naturligtvis heter :) och Stefan fick åka upp till Neoavdelningen och jag fick samla mig lite.
När Stefan kom tillbaka ner fick vi fika tillsammans och skåla i pommac. Shit vilken känsla... vi kunde inte sluta le. Där satt vi, två nyblivna "föräldrar" - FÖRÄLDRAR TILL EN DOTTER. helt galet :) en dotter på 1964g och 42cm lång.
Vid 22 tiden åkte vi upp tillsammans och jag fick återigen sitta med min flicka i famnen. ja, det är ingen vits att försöka förklara den känslan, det måste upplevas för att förstå...
Från fredag kl. 11.45 till torsdag kl.19.32 gick vi från helvete till paradis - fullkomlig lycka.
Följande dagar satt vi med Majken, hud mot hud och bara myste i flera timmar. Redan efter första natten började vår lilla Majsan protestera mot den "grej" som med gummiband satt fast rund huvudet och blåste in lufttryck i hennes näsa för att hjälpa henne att andas lättare. Hon slet helt sonika bort den där manicken och vägrade mer eller mindre att ha den. Efter ett dygn gav sköterskorna upp hon fick spendera den mesta tiden helt utan den. Majken hade humör och hon bestämde visst själv hur hon skulle ha det.
Läkarna sa att de inte kunde tro att hon bara var 31 veckor, hon var superstark våran lilla tjej. En läkare sa att "hon blir en sån som hoppar hopprep när hon är 1,5 år" :) Våran kämpe!
Efter tre dygn i kuvös fick hon slutligen komma till en värmesäng och vi flyttade in i ett rum där vi nu bor tillsammans och vi sköter henne helt själva. Nu börjar ett nytt liv.....
I morgon har vi haft vår lilla Majken i en hel vecka, tiden går och vi kommer närmare och närmare att få komma hem.
ja, detta var i stora drag vår värsta och bästa vecka i livet.
Fler bilder kommer att komma, nu ska jag gå och byta blöja på världens goaste unge :)
kram alla underbara vänner som jag saknar enormt mycket!!
