en klump i magen
...idag är det passande med regn, min själ är lika grå som vädret ute. Har ont i hjärtat för en älskad vän. Inga ord kan idag räcka till... tänker på er...
Igår kom massa känslor över mig. Minns den 16 April som om det vore just NU. Vattnet gick, värkarna kom - i VECKA 30- det ska bara inte ske!!!!! Paniken och stressen -Hur kommer det gå för barnet?? -inga garantier kan ges säger läkaren :( fy fan vad hemskt det var att sväva i ovisshet och inte förstå nåt om vad som händer runt omkring en. Och dessutom i ilfart forslas iväg i ambulans till en främmande stad..... fy vad jag kände mig ynklig och liten i ambulansen.
Jag skyllde på nåt vis allt på mig själv oxå, det var MITT fel att allt blev just "FEL", jag var visst värdelös på att vara gravid, mitt fel mitt fel mitt fel!!!!!!!! dumma dumma dumma mig!!!!!
Väl i Östersund lugnade ju läkarna oss, med att barn som föds i v.30 går det i regel jättebra för! (jävla läkare i sundsvall som inte gjorde ett skit för att lugna en, tvärt om!)
Sen förstod jag ju oxå att INGET var mitt fel att det blev som det blev, men just då kändes det skit :(
Kroppen är en konstig grej, det är inte så mycket man kan styra över faktiskt. Man kan få tycka synd om sig själv ett tag när saker går fel och inte är "normalt", men det är bara att inse och försöka förlika sig med att vissa saker kan man inte rå över utan man kan endast försöka göra det bästa av det hela. MEN, som sagt, först tror jag att man MÅSTE få bryta ihop - om man behöver- för att sen försöka hitta styrkan att förlika sig med hur livet faktiskt ser ut just NU och ta tag i det. Så tänkte o kände jag inte då, då hade JAG inte den styrkan utan såg allt i svart. Det jag menar är att skuldkänslor o ångest MÅSTE man försöka förtränga, man styr inte över kroppen, tyvärr.....
Men när jag låg där i Östersund kände jag mig så jäkla obeskrivligt misslyckad, den klassiska tanken "-varför just JAG?" snurrade runt i mitt huvud. Som tur var hade jag min älskling vid min sida och underbara vänner endast ett sms-klick bort.
Allt gick ju så otroligt bra för oss till slut. Men att inte veta vad som ska hända med den person man bär i sin kropp och har gjort i månader, en person man inte ens träffat men ändå älskar obeskrivligt mycket, är en skräck som jag inte vill att nån ska behöva uppleva.............. idag känns allt tungt, mörkt och hjärtskärande.............
men, på ett annat håll i mitt liv händer ändå saker som lyser upp min tillvaro, något som man verkligen kan behöva dagar som denna!
älskade vän, du är stark o underbar, jag tänker på er heeeeela tiden! all min kärlek till er!
Igår kom massa känslor över mig. Minns den 16 April som om det vore just NU. Vattnet gick, värkarna kom - i VECKA 30- det ska bara inte ske!!!!! Paniken och stressen -Hur kommer det gå för barnet?? -inga garantier kan ges säger läkaren :( fy fan vad hemskt det var att sväva i ovisshet och inte förstå nåt om vad som händer runt omkring en. Och dessutom i ilfart forslas iväg i ambulans till en främmande stad..... fy vad jag kände mig ynklig och liten i ambulansen.
Jag skyllde på nåt vis allt på mig själv oxå, det var MITT fel att allt blev just "FEL", jag var visst värdelös på att vara gravid, mitt fel mitt fel mitt fel!!!!!!!! dumma dumma dumma mig!!!!!
Väl i Östersund lugnade ju läkarna oss, med att barn som föds i v.30 går det i regel jättebra för! (jävla läkare i sundsvall som inte gjorde ett skit för att lugna en, tvärt om!)
Sen förstod jag ju oxå att INGET var mitt fel att det blev som det blev, men just då kändes det skit :(
Kroppen är en konstig grej, det är inte så mycket man kan styra över faktiskt. Man kan få tycka synd om sig själv ett tag när saker går fel och inte är "normalt", men det är bara att inse och försöka förlika sig med att vissa saker kan man inte rå över utan man kan endast försöka göra det bästa av det hela. MEN, som sagt, först tror jag att man MÅSTE få bryta ihop - om man behöver- för att sen försöka hitta styrkan att förlika sig med hur livet faktiskt ser ut just NU och ta tag i det. Så tänkte o kände jag inte då, då hade JAG inte den styrkan utan såg allt i svart. Det jag menar är att skuldkänslor o ångest MÅSTE man försöka förtränga, man styr inte över kroppen, tyvärr.....
Men när jag låg där i Östersund kände jag mig så jäkla obeskrivligt misslyckad, den klassiska tanken "-varför just JAG?" snurrade runt i mitt huvud. Som tur var hade jag min älskling vid min sida och underbara vänner endast ett sms-klick bort.
Allt gick ju så otroligt bra för oss till slut. Men att inte veta vad som ska hända med den person man bär i sin kropp och har gjort i månader, en person man inte ens träffat men ändå älskar obeskrivligt mycket, är en skräck som jag inte vill att nån ska behöva uppleva.............. idag känns allt tungt, mörkt och hjärtskärande.............
men, på ett annat håll i mitt liv händer ändå saker som lyser upp min tillvaro, något som man verkligen kan behöva dagar som denna!
älskade vän, du är stark o underbar, jag tänker på er heeeeela tiden! all min kärlek till er!
Kommentarer
Postat av: Anna
Ja de e så man kan få andnöd ibland.. å hur allt kan kännas så hopplöst å man blir maktlös utan att kunna påverka situationen. En mardröm för vem som helst!!! Obehagliga känsla!!
Postat av: Caroline
Ja det sätter perspektiv på saker och ting. :(
Kommer å tankar lite Majken-laughter i veckan hoppas jag!!! Har en present också... kunde inte hålla mej. :)
Postat av: Anna
Fint inlägg av en fin person! Tack för att du finns min älskade underbara vän! Puss
Trackback
